Fel att bli bortskämd?

Igårkväll var vi på Maxi och storhandlande, att ha med sig två barn är väl inte alltid den bästa förutsättningen för att få med sig allt man behöver hem men det brukar faktiskt gå ganska bra.

 

Melwin ville som vanligt in och titta på leksakerna, han ville kolla efter en ny Bärgarn men det fanns bara en i mindre modell av den han redan har hemma (gammal ärvd från Elias och Robin eftersom Cars var "inne" redan för 13 år sen)

Så blev han väl lite besviken på att det inte fanns någon kul Bärgarn och hittade istället en tutande polisbil för 179:- som vi sa nej till för vi tyckte den var i dyraste laget för att få bara sådär... men då hittade han en kartong med många småbilar i för 199:-, vi sa båda bestämt nej, det var fortfarande för dyrt och vi var ju där för att handla mat! Sa till honom att han får önska sig det till jul... och då kom det! Det där illtjutet, han blev så ledsen och skrek i högan sky! Henrik och jag sa till honom att nehe så beter man sig inte och så gick vi ifrån leksakerna och bort till grönsakerna!

Man kan inte skrika sig till saker var vårt motto...

Efter en bra stund satt Melwin fortfarande och snurvlade i vagnen och tyckte synd om sig själv, jag klappade honom och sa att lilla gubben du har ju inga pengar med dig och då kan du inte köpa så dyra leksaker!

Då stoppar han ner sin lilla hand i byxfickan och sträcker sedan den darrande mot mig, jag klappar hans hand och säger vad har du där?

Han gör om samma sak igen, stoppar handen i fickan och håller sedan upp den mot mig sådär som "ta det då!" och jag säger men hjärtat du har inga pengar där, snyftande tittar han på mig och nickar, nej säger jag men han fortsätter hålla fram sin hand och nickar...

Så smälte båda föräldrarna och han fick köpa polisbilen...

 

 

Rätt eller fel?

Ja det kan man nog analysera till den onde kommer och hämtar en, men för det första så trodde han nog på riktigt att han hade pengar och skulle ge oss dom.

Sen känner jag att äcsh vad tusan spelar det för roll om jag skämmer bort honom, han är 2,5 år och kommer förmodligen lära sig livets hårda skola tids nog ändå.

Dessutom får han inte sin vilja igenom jämt heller, denna gången lyckades han men det betyder ju inte att han gör det nästa.

 

Iförd mössa och napp har han fart runt här hela förmiddagen och tutat med sin polisbil.

Min älskade sötnöt!

Den där nappen... ja vi vet, det är snart dags att ta den kampen också!

Ska göra det så fort han kommit in vardagen med att blivit storebror.