Har krupit upp i fåtöljen framför tv:n, tänt ljus och myser med regnet piskande utanför. Alla mina killar sover just nu och jag väntar på att mini ska vakna och få lite mat innan det blir läggdags för mig.
Det märks att det varit en stor omställning för Melwin att få en lillebror, sedan jag låg på sjukhuset så är han rädd att bli lämnad, mer pappig såklart och har full koll på var vi är och bli ledsen bara man ska ut med soporna, det börjar sakta mattas av ju mer han märker att vi faktiskt är hemma. Han vaknar vissa nätter och vill att pappa ska sova hos honom och det gör han såklart. Han ska vara med och klättra på mig när jag har Liam i famnen, testar såklart liggvagn och endel av lillebrors kläder, tar självklart ständigt hans lilla napp men är väldigt mån om och klappar och pysslar om mini. Sedan har det vanliga trotset eskalerat väldigt, han kör alla känsloregister med skiftningar på några minuter, skriker, slåss, gråter och skrattar och är så överaktiv så vi stundtals funderat på om han kommer förbli just överaktiv med någon bokstavskombination... Ni vet sådär sådär när man känner sig handfallen och undrar hur sjutton man ska få kontroll på den lille ligisten som dessutom hunnit måla mer tapeten med kritor, hällt ut vatten i hela badrummet och slår på den sovande katten (som vaknar i chock och flyr in under sängen) detta på bara få minuter. Men sen stundtals/oftast är han ju sitt vanliga gamla jag och som alltid alldeles underbar, så ja det är nog inte så lätt att bli storebror plötsligt men vi fortsätter att överösa honom med kärlek och trygghet så ska det nog lugna sig snart.
Det blir få stunder av tystnad och vila men så uppskattade när dom väl kommer!
Det märks att det varit en stor omställning för Melwin att få en lillebror, sedan jag låg på sjukhuset så är han rädd att bli lämnad, mer pappig såklart och har full koll på var vi är och bli ledsen bara man ska ut med soporna, det börjar sakta mattas av ju mer han märker att vi faktiskt är hemma. Han vaknar vissa nätter och vill att pappa ska sova hos honom och det gör han såklart. Han ska vara med och klättra på mig när jag har Liam i famnen, testar såklart liggvagn och endel av lillebrors kläder, tar självklart ständigt hans lilla napp men är väldigt mån om och klappar och pysslar om mini. Sedan har det vanliga trotset eskalerat väldigt, han kör alla känsloregister med skiftningar på några minuter, skriker, slåss, gråter och skrattar och är så överaktiv så vi stundtals funderat på om han kommer förbli just överaktiv med någon bokstavskombination... Ni vet sådär sådär när man känner sig handfallen och undrar hur sjutton man ska få kontroll på den lille ligisten som dessutom hunnit måla mer tapeten med kritor, hällt ut vatten i hela badrummet och slår på den sovande katten (som vaknar i chock och flyr in under sängen) detta på bara få minuter. Men sen stundtals/oftast är han ju sitt vanliga gamla jag och som alltid alldeles underbar, så ja det är nog inte så lätt att bli storebror plötsligt men vi fortsätter att överösa honom med kärlek och trygghet så ska det nog lugna sig snart.
Det blir få stunder av tystnad och vila men så uppskattade när dom väl kommer!
1 kommentar:
Ja, det är inte lätt det där. Alla barn reagerar olika. Pussa och busa med honom när han är på gott humör och lägg gärna ifrån dig lillebror någon enstaka gång när han kommer förbi så att han förstår att han fortfarande är nr1 :-) Kram
Skicka en kommentar