Vår katt

Jag inbillar mig att Sigge har ett ganska gott liv, han är visserligen innekatt men har ca 140 kvm att röra sig på, en trappa där man kan peta ner sina bollar och ett hallfönster där han kan sitta och betrakta både fåglar och grannarnas katter. Han få gå ut på balkongen när han vill i stort sett och vi odlar kattgräs som han kan tugga på. Eftersom vi hyr vårt boende så vill vi inte släppa ut honom mer än små övervakade stunder, Sigge har alltid varit lite lättskrämd och rädd för andra och vi tror att detta är bäst för honom, på så vis slipper vi bett och rivskador, fästningar och annars otyg. Vad katten tycker själv har vi inte en aning om... Man han verkar oftast nöjd.
Han sover bredvid mig i sängen, jag pratar med honom som om han förstod varje ord och kel är ingen bristvara, jag försöker att förstå och tolka honom och några gånger i månaden leker vi med laserpekarn eller kastar bollar, han blir borstad och får sina klor klippta.
Till mat får han helkompleterande torrfoder (Royal Canin) som alltid finns i skålen, han har varje dag påfyllt vatten och låglactosmjölk, på onsdagar och lördagar får han en Sheba (blötmat) som lite extra lyx och helgerna får han när vi äter frukost ett litet fat med kokt skinka som han äter på stolen bredvid bordet vid högtider får han rostbiff och vid matlagning tiggs det såklart lite kyckling, kött eller vad som kan tänkas vara gott att äta.
Jag tror ganska bestämt att han har det bra, ganska bortskämd men nöjd!
Idag har jag sett grannens katt sitta ute på samma plats i stort sett hela dagen, matte och husse är tydligen inte hemma. När det började hagla tyckte jag synd om honom, jag tog fram torrfodersburken och måttade upp en kopp, Sigge kom överlycklig ut i köket (även att hans skål redan var full) han följde mig nedför trappan och väntade snällt medan jag gick ut och gav grannkatten mat (Sigge och han kommer inte överens!) men när jag kom in möttes jag två mörka ögon, han följde med upp igen och när jag satte mig och gav Liam välling så la sig Sigge på någon meters avstånd med ryggen mot mig, han visade demonstrativt att nu är han sur, när jag ropade på honom så vinklade han bara ena örat lite smått och vägrade att titta på sin förrädiska matte!!! Ibland är det inte alls svårt att tolka kattens språk och hur länge han tänkt vara sur vet jag faktiskt inte men förmodligen är det snart glömt.